Igår var jag och Moa (ja, min kära sambo är hemma nu.. ÄNTLIGEN!) på konsert på Debaser. De har börjat köra temakvällar en gång i månaden som heter "En afton".

Det går ut på att någon stor och aktningsvärd artist blir tolkad av 5 olika artister.

Förutom att dessa fem artister kör 2 låtar var av artisten som ska hyllas är det även filmvisning och gött dj-häng.
Igår var det "En afton med Iggy Pop" med Markus Krunegård, Theodor Jensen, Andreas Söderlund, Gustav Kjellvander och Martin Inghardt. Det var som upplagt för succé!

Fantastiska artister skulle förgylla vår kväll.

BLÄ säger jag bara.

Det var den taskigaste attityden jag stött på på länge.

Upprepade gånger dissade de publiken genom kommentarer som "vanligtvis är det hela publiken som står och dansar och jag som står still med här det det tydligen tvärt om" och "fan vad ouppfostrade ni är, klappa då!".

Att Theodor Jensen inte ens kunde texten till sina två (!) låtar utan läste innantill från fusklappar var mest bara pinsamt.

Ungefär lika pinsamt som att de alla var märkbart påverkade av åtminstone alkohol, troligtvis även något annat.

Det värsta var nog dock den grabbiga stämningen. Ryggklappandet och klubben för inbördes beundran.

Den uppenbara bristen på respekt för artisten som skulle hyllas, arrangören och inte minst publiken.

Det är grymt trist att så fantastiskt bra musikaliska insatser toltalt överskuggas av en trist attityd och ett beteende som är allt annat än ok.

För visst sjöng de som de hitmakers som de är.

Visst hade det kunnat bli en mycket minnesvärd spelning med rysningar längs ryggraden.

Tyvärr så var de enda rysningarna längs ryggraden den här gången rysningar av obehag.

Och minnesvärd??

Tyvärr så kommer jag nog att minnas denna spelningen, även om jag hellre hade haft kvar min tidigare bild av de unga herrarna.

Som grymt kompetenta musiker helt enkelt.

Trots detta måste jag dock säga att jag och Moa hade en mycket fin kväll.

Debaser är trevligt.

Uteserveringar är sommrigt.

Coktails är gott.

Att dansa är härligt.

Och det är fantastiskt att ha henne hemma!

Jag tror att frustration är en av de värsta känslorna man kan ha.

Känslan av att inte kunna påverka.

Känslan av att det inte finns något man kan göra åt en dålig situation.

Frustration.

Tror ni att det finns någon speciell anledning till att Markus Krunegårds "Jag är en vampyr" är den låt som lägger sig högst upp på listan när man tittar på Säkerts "Det kommer bara leda till nåt ont"?

Ja, jag vet.

Det finns en anledning.

Och anledningen är att Markus Krunegård är med och sjunger på "Det kommer bara leda till nåt ont".

Såklart.

Men det hade ju varit mer logiskt om det hade varit en Säkert-låt som hade dykt upp där.

Så jag tar det som ett tecken.

För det ligger i människans natur.

Att övertolka allt och lite till.

"Kyss mig inte det kommer bara leda till nå't ont"

Imorgon kommer min Moa hem.

Det är så mycket jag hade velat hinna göra.

Städa och fixa lägenheten.

Slutföra scrapbooken.

Fixa nån överraskning.

Blåsa upp 1000 ballonger med texten "Välkommen hem, om du bara VISSTE hur mycket jag saknat dig!".

Eller fylla lägenheten med röda rosor.

Men som vanligt har mitt dygn alldeles för få timmar för att hitta på såna grejor.

Våren är alltid galen.

Galen.

Så jag får nöja mig med att hon faktiskt kommer hem.

Och hoppas att hon vet hur mycket jag saknat henne trots att hon inte möts av nån sjungande trubadur som trollar fram present efter present.

För det finns nog inget tvivel över att jag har saknat henne.

Mycket.

Jag måste påminna mig själv om att det faktiskt inte heter schlagerfestivalen.

Det är helt enkelt en tävling i folklig musik av alla de slag.

Men om det nu är så.

Om det nu inte behöver vara schlagers.

Varför gör då inte alla som Frankrike?

Skickar en riktig artist.

Med en bra låt.

För att vara Sebastien Tellier är det en sjukt folklig låt.

Men det är en bra poplåt.

Utan töntiga tillgjorda kringaktiviteter.

Varför inte bara göra det till en tävling i bra musik om det ändå inte ska vara schlagers?

Vad är det som får människor att falla för olika grejer?

Jag är ju relativt lång.

Och relativt stor.

Men.

Jag faller ofta för korta pojkar.

Korta små pojkar.

Det är ju superkonstigt.

Men korta pojkar.

It´s da shit.

Eller?

"Äntligen!
2008-05-22 [19:16]
Pipeline har, i mina ögon, nästan alltid varit synonymt med vänsterextrema människor. Nu kanske det äntligen är slut på den här skabbiga fritidsgården!
Medveten"

Ibland undrar man om folk menar allvar eller om det är dåliga skämt..

Jag blir alldeles inspirerad av att följa kampen för att rädda Pipeline, sveriges äldsta musikförening.

Alla borde ta sig tid (det tar ju trots allt bara ca 30 sekunder) att gå in på RÄDDA PIPELINE och skriva på namninsamlingen.

Om du inte diggar länkar är adressen http://www.räddapipeline.se 

5 dagar. 5 dagar.

Det är ingenting.

Verkligen ingenting!

Om 5 dagar kommer min kära sambo hem till Sverige igen efter 3 månader i Indien.

"Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig"

Apoteket ska lansera nya produkter.

Nu ska man börja sälja sexleksaker i Apotekets sortiment.

Lite skillnad på Sverige och USA där man fortfarande i många delstater lär ut att avhållsamhet är det enda rätta.

Läs mer HÄR.

Efter att vi hade kört OPEN JAM i Karlskrona gick vi allihopa till en liten trevlig restaurant för att fira Elias födelsedag och få något i magen innan en kort natts sömn på hotell och turnébussen rullade vidare mot Malmö.

På vägen till restauranten stannade jag på en liten kiosk för att köpa cigaretter.

Jag vet, jag vet.

Cigaretter är dåliga för en.

Och gör att man åldras.

Eller?

Jag spatserar in i kiosken, beställer ett paket corner och lägger fram min skrynkliga hundralapp på disken.

Då kommer det.

Killen i kiosken frågar om legitimation.

Och det är väl ingen jättestor grej egentligen.

Även om det var länge sen.

Så jag halar fram mitt körkort.

Killen i kiosken (som förövrigt inte var äldre än typ 30) tittar på mitt körkort, tittar upp på mig, tittar tillbaka ner på körkortet och utbrister:

"-Skojar du med mig?"

Sjukt förvirrad replikerar jag något i stil med:

"-Ehhh, nä? Eller, vaddå?"

varpå han säger:

"-Alltså, du ser ut som att du är typ 90a eller 91a."

Vi fastnade i de fraserna i ett par minuter.

Jag kunde inte tro att han trodde att jag var under 18 och han kunde inte tro att jag var 25.

Det var galet.

Så.

Summan av kardemumman (ja, nu måste jag ju jobba upp mina vuxenpoäng igen bland annat genom att använda uråldriga fölegade uttryck) är att undertecknad ser 8 år yngre ut än vad hon är.

Jag vet inte om jag får fler eller färre vuxenpoäng av detta, men idag när jag samtalade med en kär vän jag inte pratat med på ett par veckor och ställer frågan "hur är det med dig gumman, det var ett tag sen" och får svaret:

"-Det är bra, vi försöker bli gravida och skaffa hus igen."

Fint.

Galet.

Men galet fint!

Som min kära kollega Ullis sa:

"Jag vill också ha såhär lite att göra"

Ja.

För nu sitter jag här ännu en gång.

Uppe alldeles för sent.

Inte hunnit tvätta.

Inte packat för imorgon.

Privatlivsinkompetensen visar sig ännu en gång.

Herregud.

Ibland undrar jag vart mitt sunda förnuft tar vägen.

Och samtidigt är jag ganska glad för att jag vågar.

Galet bra eller galet dåligt.

Det lär framtiden utvisa.