Läste en artikel på aftonbladet (denna fantastiska tidning - vilket ni kan välja att uppfatta som ironi eller som en sanning) idag om en bok som heter "Alla får ligga".

Jag hoppades nästan att den skulle handla om något annat än dejting.

Det gjorde den inte.

http://www.expressen.se/dejting/1.1759676/alla-som-laser-henriks-bok-far-ligga...

Sverige har aldrig haft så många singelhushåll som vi har idag, och samtidigt har vi aldrig varit så fixerade vid att "hitta den rätta".

Budskapen är tvetydiga.

Man är lyckad om man är självständig, gör karriär och bryr sig om självutveckling.

Man ska vara oberoende och klara sig helt på egen hand.

Men samtidigt som man gör allt det så ska man ha funnit lyckan i ett alldeles perfekt heteronormativt parförhållande.

För det är ju trots allt så alla vi människor vill leva.

Det vi strävar efter.

En parrelation.

En kärnfamilj.

Alla vill ha barn.

Alla vill vara bunden till en och samma person, och endast den personen, i resten av sina liv.

Eller?

Jag skulle kunna ha en lång utläggning här om hur jag inte är sån.

Hur jag inte vill ha barn.

Eller att jag inte är övertygad om att den monogama parrelationen är det enda rätta sättet att leva.

Men sanningen är att jag inte vet.

Att det är något jag funderar över ofta.

Och att jag är förvirrad.

Det jag däremot vet är att det inte är rätt för alla.

Och att vi borde göra större utrymme i vårt samhälle för andra val.

Att vara lyckad behöver inte betyda att man lever som alla andra.

Att man gjort de valen man förväntas göra.

Men dejta undertiden, det är så du blir lycklig.

Det är så du lyckas.

Passa dig bara för att vara osjälvständig för då blir du ointressant som individ.

Eller?

Jag har inte skrivit i denna bloggen på "ungefär hur länge som helst".

Just i detta fallet betyder "ungefär hur länge som helst" ca ett år.

"Ungefär hur länge som helst" är ett ganska relativt uttryck.

Jag har inte träffat min kära vän Josse på "ungefär hur länge som helst" betyder ca 2 veckor.

Jag har inte bytt linser på "ungefär hur länge som helst" betyder ca 8 månader.

Jag har inte dansat på en bardisk på "ungefär hur länge som helst" betyder ca 3 år.

Men i just det här fallet är alltså "ungefär hur länge som helst" knappt ett år.

För att blogga måste man ha inspiration.

Eller jag måste ha inspiration.

Igår fick jag det.

En ny bekantskap hittade bloggen.

Och jag började läsa.

Och kom ihåg.

Hur skönt det är att skriva ibland.

Även om ingen läser det.

Även om det bara är för mig.

Så jag ska ge det ett nytt försök.

Så får vi se om det är ett lyckat upplivningsförsök eller ett fåfängt hopp om att konstgjord andning ska funka trots att hjärtat slutat slå.

Tack för inspirationen.

Idag gjorde jag ett test.

Ett test som skulle beskriva för mig vilken "typ av karlar" som attraheras av mig.

Svaret var till enm början relativt förvånande, men sen ack så självklart.

This is me: 

"Congrats, you are an 'insane' magnet, and you probably have no idea why. Something about your mix of styles, how you walk not just 'one' lifestyle, but appear to have a foot in them all. To the insane, you appear to be a beacon of hope and they will flock to you, like it or not. But, they ARE insane. Lucky for you, the insane tend to be the best sexual lovers, just the rest of the package deal may not be for you"

Turn down the lights, turn down the bed
Turn down these voices inside my head
Lay down with me, tell me no lies
Just hold me close, dont patronize - dont patronize me

Chorus: cause I cant make you love me if you dont
You cant make your heart feel something it wont
Here in the dark, in these lonely hours
I will lay down my heart and Ill feel the power
But you wont, no you wont
cause I cant make you love me, if you dont

Ill close my eyes, then I wont see
The love you dont feel when youre holding me
Morning will come and Ill do whats right
Just give me till then to give up this fight
And I will give up this fight
Chorus: cause I cant make you love me if you dont
You cant make your heart feel something it wont
Here in the dark, in these lonely hours
I will lay down my heart and Ill feel the power
But you wont, no you wont
cause I cant make you love me, if you dont

För många som arbetar med liknande grejer som jag gör är detta ett relativt välbekant fenomen.

När något man arbetat och peppat för under en längre period bara tar slut.

När antiklimaxet innfinner sig.

När musiken tystnat och alla besökare tagit sig hem.

Då sitter man där.

Med en konstig känsla i magen.

En känsla av tomhet.

En sorgsenhet som inte går att förklara.

En klump i magen som man inte kan sätta fingret på var den kommer ifrån.

Det är inget nytt fenomen.

Vid det här laget borde man nästan vara helt förberedd på att det kommer.

Och varje gång sitter jag ändå lika frågande.

Varför sorgsenhet?

Varför melankoli?

Borde man inte vara bara stolt och nöjd och lycklig?

Per Gessle sjöng om när alla vännerna gått hem och festen är slut för länge sen.

Konstigt låtval kan tyckas.

Per Gessle är väl inte det hetaste man kan komma på.

Men just nu snurrar den gång på gång i mitt huvud.

När alla vännerna gått hem
och dörren har stängts igen
och mörkret det skrämmer igen
När alla vännerna gått hem

Då börjar man tveka att ta nya tag
Ensam i världen, här är jag!
Är jag stark eller svag?
Det spelar ingen roll...

Bomullsvante säger:DU HAR JUST RÄDDAT MITT JÄVLA LIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIVVVVVVVVVVVVVVV
VVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVV!!!!!! Bomullsvante säger:jag älskar dig!!!! Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar älskar Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar Bomullsvante säger:älskar Anna - rocknrollblå ögon säger:HahahaAnna - rocknrollblå ögon säger:jag älskar dig med min vän!

Vi ska vara fria
men varför och från vem?
Vi ska spela svåra,
och aldrig längta hem

Jag gör ett misstag,
och jag gör det med flit.
Jag spelar chanslös,
och ber dig hitta hit

Och vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå.
Om du trollar bort mig långt från dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå.
Och tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå.
För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu,
så får du mig ändå

Vem vill ha stolthet,
när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet,
när jag kan ha det bra

Integritet,
vad har det nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag,
med glädje ut mot dig

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå.
Om du trollar bort mig långt från dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå.
Och tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå.
För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu,
så får du mig ändå.

För jag har bestämt mig,
mina känslor leker med dig.
Jag har stämt dig,
så din pipa dansar efter mig.
Och tämjt mig.
Tvättade min hjärna tills jag är fri
Tills allt sjunger din melodi.

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå.
Om du trollar bort mig långt från dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå.
Och tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå.
Blås upp mig och stick hål på mig,
och blås upp och stick hål på mig igen,
så får du mig ändå.
För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå,
så får du mig ändå,
så får du mig ändå.

Ibland blir det lite väl mycket tvåsamhet runt omkring mig.

För många gulliga par.

För mycket som kretsar runt paret istället för individen.

Kanske är det för att jag själv inte lever i tvåsamhet.

Kanske är det för att folk blir urbota trista när de skaffar en partner.

Men ibland känner jag i alla fall för att säga ungefär såhär:

Ibland tänker jag inte så långt.

Ibland inser jag inte riktigt att andra människor påverkas så mycket av min inre värld.

På senaste tiden har mitt känsloliv varit ovanligt tubulent.

Detta av många olika anledningar.

Och det har märkts.

Troligtvis för dem som träffar mig kontinuerligt.

Men kanske framförallt för dem som läser min blogg.

Och det är här jag inte tänker så långt.

Jag tänker inte nödvändigtvis på att folk ska läsa det jag skriver när jag skriver det.

Och inte heller på hur de kommer att uppfatta situationen.

Nu för tiden använder jag oftast bloggen för att ventilera saker.

Känslor.

Tankar.

Ofta blir det förvirrade tankar.

Kanske till och med lite sorgsna tankar.

Och visst menar jag det jag skriver.

Men det är aldrig hela sanningen.

Jag tror fortfarande på ett lyckligt slut.

Och jag vet fortfarande att jag är lyckligt lottad.

Att jag har det väldigt bra.

Att det finns oerhört många saker i mitt liv som är värdefulla.

Jag är fortfarande en hopplös romantiker.

Jag är fortfarande otroligt naiv.

Min familj och mina vänner är fortfarande, och kommer alltid att vara, det som är absolut viktigast och mest värdefullt för mig.

Jag är fortfarande tjejen som får killen i filmen precis innan eftertexterna börjar rulla.

Innan lamporna tänds och publiken går ut.

Ibland tar livet oväntade vändningar.

Ibland kan jag stå där och undra.

Är det verkligen mig du menar?

Tycker du verkligen att jag är sådär bra?

Och om det verkligen är mig du menar.

Varför?

Varför tycker du att det jag gör är så bra?

Jag känner mig ju så liten ibland.

Så lite och obetydligt.

Som att jag inte presterar det jag borde.

Och att jag bara väntar på att nån ska upptäcka att jag inte är sådär bra som de tror.

Idag var en sån dag.

En sån dag då jag trodde att folk skulle komma på mig-.

Komma på mig med att inte alls vara sådär bra.

Men nej.

Tydligen kom de på mig med att vara bättre.

Och jag kan bara stå där och undra.

Varför?

Men en tår av stolthet brännande under ögonlocket..

Jag är drömmarnas drömmare.

Mina fantasier blir verklighet och min verklighet blir fantasi.

På senaste tiden har jag gått och blivit gråtmild.

Jag har gråtit flera ggr i veckan.

Ibland på grund utav att jag varit ledsen.

Ibland på grund av att jag sett en film med känslomässiga scener - lyckliga eller olyckliga.

Ibland på grund av en låt som känns lite extra i hjärtat.

Ibland har det varit totalt utan anledning.

Det är inget högljutt gråtande.

Inget hulkande och snyftande.

Tårarna bara rinner.

Hade jag varit i 50-årsåldern hade jag troligtvis skyllt på klimakteriet.

Men vad skyller man på när man är 25?

Ibland krävs det bara väldigt små saker för att påminnas om något man inte vill påminnas om.

En kommentar.

En låt.

Ett citat.

En syn man inte hade förväntat sig.

Ett sms.

Och plötsligt blir alla sinnen på helspänn.

Ensam är inte lika stark när alla andra är två.

Ensam är bara stark när ensam inte är ensam.

Inte helt ensam.

Melankolin är tillbaka.

Kanske bara för kvällen.

Förhoppningsvis bara för kvällen.

Men den är tillbaka.

Utan inbjudan.

Jag hoppas att jag vaknar imorgon och finner att den objudna gästen är borta.

För det är en objuden gäst jag inte riktigt vet hur jag ska göra mig av med.

Den lyssnar inte på min logik.

Inte på min klokhet och vishet.

Inte på min tysta bedjan.

Jag har kommit in i en ny period där jag känner en stor vilja och ett behov av självrannsakan och självutveckling.

För tillfället läser jag två stycken böcker paralellt som båda är relaterade till ämnet.

Kanske känner jag förändringens vindar blåsa.

Kanske är det nystarten efter semester och sommar.

Kanske är det bara höstkänslan som slår in.

Men jag tror.

Jag tror att det handlar om en insikt.

En insikt om att ens känslostormar inte alltid handlar om det ögat först vill se att det handlar om.

En insikt om att det inte handlade om honom.

Inte bara.

Jag ser, med skräckblandad förtjusning, fram emot kommande insikter.

Och jag känner på mig att de inte ligger långt borta.

Det är tur att det finns många olika sorters kärlek.

Kärlek till sin familj.

Kärlek till sina vänner.

Kärlek till sina kollegor och bekanta.

Kärlek till världens vackraste sambo.

Och kärlek till en systerson som säger precis rätt saker i precis rätt stunder.

För vem hade kunnat undvika att smälta av att höra en 3åring säga att moster Annas guldlock är tillbaka?

Vem hade kunnat motstå världens vackraste och mest oskyldiga röst som alltid bara proklamerar precis vad den tänker?

Det är skönt att veta att kärleken ofta är besvarad även om man inte alltid känner det.

Och det är skönt att känna att ens egen kärlek kan vara nog så vacker även om den inte är besvarad.

En klok kvinna sa till mig igår att det bara är de med det allra renaste av hjärtan som kan älska villkorslöst.

Att det bara är de som djupt inne i sitt hjärta bara önskar den andra personen gott även om man själv inte får ut någonting av det.

En sån människa ska jag bli.

Och en sån människa ska jag väckas av imorgon bitti runt sjusnåret.

Och jag kommer att vakna med ett leende på läpparna och ett hjärta fyllt till bristningsgränsen av kärlek.  

"Well open up your mind and see like me
Open up your plans and damn you're free
Look into your heart and you'll find love love love love
Listen to the music of the moment people dance and sing
We're just one big family
And it's our God-forsaken right to be loved love loved love loved"